För 15 år sedan hade jag sagt att jag inte trodde på självledarskap.

Jag hade nog beskrivit det som ett sätt för ledare att skjuta ifrån sig ansvar. Ett sätt att säga “lös det själva” och kalla det empowerment. Och om jag ska vara ärlig så jag har mött för många medarbetare som är trötta på att höra: “Vad skulle du själv vilja göra?” Jag har också träffat på många ledare som tror att det handlar om att medarbetarna inte vågar ta egna initiativ eller är lata. Men det är där missförståndet sker. Självledarskap är inte något som uppstår bara för att vi säger att det ska göra det. Det är inte heller något man inför genom att prata om kultur eller engagemang.

En fungerande självledarskap kräver struktur.

- Tydliga förväntningar.

- Klart mandat.

- Gemensam riktning.

Det är här många organisationer gör fel. Man vill skapa mer ansvarstagande. Mer initiativ. Mer ägarskap. Och i ambitionen att göra det släpper man kontroll utan att först bygga tydlighet.

Resultatet?

·     Otydliga mandat.

·     Oklara prioriteringar.

·     Beslut som bollas runt.

·     Och medarbetare som förväntas lösa sådant som egentligen är väldigt otydligt.

Detta är inte självledarskap. Det är ansvar utan riktning!                            

När förändring är konstant blir det här ännu tydligare.

I stabila miljöer kan otydlighet ibland döljas av vana och rutiner. Men när tempot ökar och fler initiativ pågår parallellt syns det direkt om ansvar faktiskt går att bära i praktiken. Jag ser det om och om igen. Organisationer som vill att ansvar ska flyttas ut men där riktningen inte är tillräckligt tydlig. Där prioriteringar skiftar utan att syftet förklaras. Där strukturer inte stödjer samverkan över gränser. Och då spelar det ingen roll hur mycket vi pratar om självledarskap.

Det fungerar inte ändå.

Det jag har landat i efter alla dessa år är detta: Självledarskap är inte motsatsen till styrning. Det är resultatet av tydlig styrning. När förväntningar är klara. När mandat är definierade. När det finns en gemensam förståelse för vad som väger tyngst just nu. Då händer något. Då börjar människor agera, inte för att de måste, utan för att de kan.

Det är därför jag inte längre är skeptisk. Jag tror på självledarskap. Men bara i organisationer som är byggda för det. Organisationer där ansvar inte är ett ord i en värdegrund utan något som faktiskt fungerar i vardagen.

Och i en tid där förändring är konstant är det kanske den viktigaste frågan av alla:

Har vi skapat förutsättningarna som gör ansvar möjligt? Eller hoppas vi bara att det ska uppstå?

Det är också därför vi har valt att lyfta det här perspektivet i vårt kommande webinar.

Inte för att prata mer om självledarskap som idé.

Utan för att synliggöra vad som faktiskt krävs för att ansvar och prestation ska fungera när förändring är vardag. För frågan är inte om människor vill ta ansvar. Frågan är om organisationen gör det möjligt.
‍

Vill du fortsätta utforska det tillsammans med oss är du varmt välkommen att delta.

‍Du kan läsa mer om vårt webinar här!